En DIF-säsong med
fantastiska supportrar - och obegripliga självmål

Det var enormt att se reaktionerna efter Gunnars död.
Otroligt att läsa de hundratals inlägg i gästböcker och andra forum eller - för den delen - på sportsidor i tidningar och på bloggar landet över.
Fantastiskt att se hur tonen i exempelvis Vulkanernas gästbok bokstavligt över en natt förvandlades.

Det var fascinerande att se hur idiotinläggen och krossa/hata-monotonin så snabbt och konkret ersattes av ett jävlar anamma, ett en-för-alla-alla-för-en-känsla, ett nu-eller-aldrig och en magnifik vilja att i Gunnars namn och till hans minne gå samman och göra en insats för det lag han och alla supportrar älskade och älskar.

Och så drar denna insamling igång, initierad på Vulkanernas hemsida, igångsatt av supportrar, och samlar på några få dygn in 252.500 kr som var lördagsmorgonens notering.
Tvåhundrafemtiotvåtusenfemhundra kronor!
Då är vi ändå miltals från det slutresultat Gunnars minne lär nå.

Jag kan ärligt säga att jag var förvånad att man inte från DIF:s sida någon av de första dagarna gick ut på hemsidan och från ordförande eller klubbchef tackade supportrarna för en fantastisk uppslutning.

Men när Andreas Andersson i fredagens KT sade att "Det är klart att det är bra att vi får pengar men egentligen behövs de inte" var det nog den mest helgjutna kalldusch jag känt.
Det var ärligt talat det enda "Adde" inte kunde eller fick säga i ett sådant läge och det är fullständigt obegripligt att man kan säga något sådant.

Det gjorde dock att DIF:s supportrar fredag efter lunch fick det första officiella tacket från DIF-ledningen.
- Vi vill också passa på att tacka för det otroliga gensvar vi fått från alla våra supporters, skrev ordföranden Lars-Erik Dalin då - efter att ha tvingats göra ett tillrättaläggande av Andreas Anderssons uttalande att pengarna för att förstärka laget kanske kunde användas till att bygga ett gym istället.

Degerfors IF har fantastiska supportrar. Det som skett i och kring DIF den här veckan skulle i den omfattningen och med det gensvaret bara kunnat inträffa på några få platser i övrigt.
Det är något att vara stolt över. Oerhört stolt.

Men mindre stolt blir man över hur ledningen kring laget och klubben hanterat denna underliga säsong.
Den säsong man går in i efter att ha förlorat Mikael Mårtensson, Stefan Larsson, Emil Johansson, Sebastian Karlsson och Daniel Mendes utan att ha kunnat skaffa ersättare på samma nivå men ändå sagt sig sikta mot en betydligt bättre placering.

Den säsong där man anställer Mark Selmer som tränare med oklara befogenheter och Tony Gustavssons två sidekicks som överrock.

Den säsong där man meddelar att Abder Kabous får sparken tätt inpå att de internationella transferfönstren stängs och meddelar detta i ett 13 ord långt pressmeddelande varefter Andreas Andersson, som man hänvisar till, stänger av mobiltelefonen.

Den säsong där de första hoten mot Mark Selmer inte får klubben att reagera och göra det självklara i att hyra in en vakt för de närmaste veckorna utan där situationen får fortgå.

Den säsong där, efter mordhot och urskruvade hjulmuttrar, Mark Selmer tvingas kliva åt sidan och DIF lyckas undvika att göra någon typ av markering mot detta vid nästa hemmamatch.

Den säsong då assisterande tränaren Andreas Pettersson får budet att ta över, tackar nej och då får uppmaningen att ska han ändå lämna klubben efter säsongen så kan han sticka nu.

Den säsong då ordföranden Lars-Erik Dalin två veckor efter att diskussionen mellan Pettersson och Hammarby inletts säger sig inte veta något om saken och vice ordföranden Jan-Erik Bohm gör skäl för efternamnet genom att först inte ha något att säga när nyheten är ute och sedan väljer att ljuga ett dygn senare.

Säsongen då assisterande tränaren försvinner och spelartruppen får veta det via media och inte från sin egen klubb.

Säsongen då Milenko Vukcevic kommer som ny tränare och snabbt visar tveksamt omdöme genom att skaka fram två serber ur rockärmen av vilka ingen har superettan-kvalitéer.

Säsongen då tränare Vukcevic alldeles frivilligt och fullkomligt i onödan rycker undan tryggheten på den enda post den funnits genom att i halvtid och vid 0-1 mot Bunkeflo byta ut målvakten Jonas Bohlin och sätta in Simon Nurme, samtidigt byta en mittfältare mot en annan och därefter en anfallare mot en mittfältare i en match DIF är närmast piskad att vinna.

Vem ställer "Mille" i mål i kväll?
En darrig Simon Nurme som den här kvällen och i det här läget ska göra sin första a-lagsmatch på Stora valla?
Eller en Jonas Bohlin som tvingas fundera på om han ska få stå hela eller halva matchen?

Säsongen då Milenko Vukcevic redan är ifrågasatt av flera spelare som anser att han visserligen är en trevlig kille och tränare men att hans taktiska förmåga inte räcker på superettannivå.
Och där det idiotiska målvaktsbytet i Limhamn fått övriga att fundera på saken.

Det är en säsong av obegripliga självmål och onödiga blundrar.
Tyvärr kan priset för dem bli högt.

Degerfors IF har fantastiska supportrar.
Ingen kan, med denna vecka i bakhuvudet, förneka det.
Dessa supportrar förtjänar något bättre.
Det är uppenbart att det är supportrar, spelare och ledare som bär hela föreningen.
Den styrelse klubben har gör i bästa fall ingen skada.

Däremot har jag, denna vecka, för första gången någonsin blivit kontaktad av DIF:s webbredaktion.
Piff & Puff mejlade dagen efter Gunnars död och klagade över att jag använt en bild av Gunnar som DIF-webben publicerat.
Det ska erkännas att jag gjort det och gjort det utan att fråga - men i just det här sammanhanget var jag dum nog att tro att ingen skulle ha några invändningar.

Tack därför till Allan Carlsson som utan att tveka lät Kanon använda bland annat den bild på Gunnar som pryder denna krönika.

I kväll går tåget.
Och jag hoppas att DIF inte står kvar på perrongen efter matchen mot Ljungskile.

Då blir det tungt.
Och även om han som kunde tala om exakt hur lång vägen hit eller dit är inte längre är ibland oss så kan jag åta mig att påpeka att vägen tilbaka då kan bli lång.
Riktigt lång.

Men oberoende av allt blir det en fantastisk kväll på Stora valla.
En sådan man kan berätta för barnbarnen om.
Och för en gångs skull kan jag - utan att överdriva - säga att ingenting skulle kunna hålla mig därifrån.
För DIF.
Men framförallt för lagets supportrar och för Gunnar.

Torbjörn Karlgren
Karlskoga 18 augusti 2007