Doris Dahlin
Vi vet nog vem du är
(Ordfront)

Ibland undrar man varför författare skriver deckare - och ibland kan man undra om de vet riktigt själva varför de gör det?
Doris Dahlin med "Vi vet nog vem du är" är ett sådant exempel.

Om det nu är en deckare. För det är det väl inte, egentligen.
Det handlar om två kvinnor, i huvudsak, vars historia bakåt i tiden vävs samman...och det är välformulert, det är väl beskrivet, det är stundtals samhällsskildring som är ganska intressant men...det är ganska många "men" också.

Till slut kommer Doris Dahlin på att boken måste få ett slut och klistrar på en lösning som känns...sådär.

Det blir - utifrån vackra formuleringar - rätt mycket av skrivövning av "Vi vet nog vem du är".

Och visst är det synd att så många annars lovande skribenter inte vågar tro att deras historier inte håller utan att de klistrar på en kriminalstory över dem och tror att det ska få dem att hålla bättre.
(081202)

Gunnar Persson
Nacka och drömmen om det goda livet
(Norstedts)

Lennart "Nacka" Skoglund är en av de mest mytomspunna svenska fotbollsspelarna genom tiderna.
Det har han i hög grad bidragit till själv genom, bland annat, flera böcker om sitt liv och sin fotbollskarriär.

I den här boken går Gunnar Persson mycket förtjänstfullt igenom "Nackas" liv och lyckas till och med föra in nya sidor i det perspektiv som behövs för att ge en fullständig bild av Lennart Skoglund.

Dessutom kan Gunnar Persson, till skillnad från ett antal tidigare "Nacka"-skildrare, fotboll och kan beskriv även spelmässigt och taktiskt hur "Nacka" fungerade och hur han fotbollsmässigt utvecklades.
Persson spräcker dessutom myten om att "Nacka" lämnades åt sitt öde av framförallt Hammarby när han kom hem till Sverige efter de inledningsvis framgångsrika åren i Italien.

"Nacka och drömmen om det goda livet" är god läsning.
Inte minst därför att den ger perspektiv inte bara på sport i allmänhet och fotboll i synnerhet utan även därför att den lär oss mer om hur framgång kan hanteras - och kanske bör hanteras... (080906)

Anna Jansson
Inte ens det förflutna
(Norstedts)

Tio små negerpojkar goes Östersjön utanför Gotland. Typ. Ett antal kvinnor åker ut till en i övrigt helt öde ö som visar sig inte vara riktigt vad man trott.
Sedan dör de en efter en, ytterst oförklarligt, och alla visar sig naturligtvis ha något gemensamt som ingen av dem har någon aning om.
Till slut kommer Anna Jansson fram till att hon nog skrivit nog långt för att kunna avsluta romanen och då dyker en kvinna som försvann 150 sidor tidigare upp och visar sig vara mörderskan.
Slutscenen är sedan magnifik då den kvinnliga polis som är huvudpersonen hamnar på intensiven efter att ha varit nära döden och där ligger hennes skottskadade älskare, polis även han, lika nära döden.
Dessutom jobbar den skjutne polisens fru som läkare där och vänstrar med en annan läkare som hon har dramatiska samtal med och alltihop slutar med att den kvinnliga polisen - om än intensivvårdsfall - lämnas ensam efter ett toabesök och stapplar runt på avdelningen innan älskarens hustru tar tag i henne och leder in henne till den medvetslöse älskaren och säger att det ändå ärhenne han vill se när han vaknar.
"Förfärligt"? Det är bara förnamnet. (080906)

Thoms Bodström
Rymmaren
(Norstedts)

Som justitieminister skrev han - förutom lagar i rasande takt - "700 dagar i Rosenbad" om sina upplevelser som justitieminister. Nu är Thomas Bodström ordförande i riksdagens justitieutskott, driver egen advokatfirma, sitter i riksdagen och passar på att, i likhet med stora delar av befolkningen i övrigt, debutera som deckarförfattre.

Det gör han med "Rymmaren" och det är inte oävet. Om ett mått på en boks kvalité är om man vill den ska räcka ett tag till och sedan att det ska komma en uppföljning så är den här bra.

Sedan är det varken Lagerlöf, Dostojevskij eller Shakespeare och det är inga Grand Canyon-djupa skildringar av personligheterna i boken.
Men Liza Marklund-nivå i alla avseenden är det definitivt och trevlig läsning.

Det är fullt möjligt att det i alla avseenden är bättre att Bodström fortsätter som deckarförfattare än att han återkommer som justitieminister. (080604)

Gun-Britt Sundström
Bitar av mig själv
(Norstedts)

Med "Maken" och "För Lydia" blev hon en tidig favorit och med sin bok om tiden efter journalisthögskolan en tidig inspiration - men ofta har det stått något med kraftig prettovarning kring Gun-Britt Sundström.

Nya "Bitar av mig själv" är ett slags samlade småstycken där en del är intressant (tankar kring språk, kommentar kring tiden i bibelkommission) och annat tankeväckande (samtidsreflektioner, perspektiv på den gamla vänstern etc).

Men man lämnar boken utan att ha hittat tråden, vare sig den 40 år efter 1968 fortfarande är röd eller ej -och det känns lite som om det rotats runt för att hitta texter att fylla boken med istället för att hon faktiskt vill och menar någonting konkret.

Dock, en vacker svenska har hon - och fler språkliga purister skulle vi naturligtvis behöva... (080604)

Sabina Strand
Saker jag och min sambo tyckte olika om
(Norstedts)

Succébloggen som blev bok är en svensk backspegels-Bridget Jones, om du förstår hur jag menar. Sabina Strands romanfigur(?) ser tillbaka på ett avslutat förhållande med en man som borde ägna sig åt vad som helst utom förhållanden.
Det är välskrivet och rappt, det är fyndigt och fyllt av reflektioner och den som inte känner igen en del från gamla spruckna relationer är antingen en lögnare eller ovanligt duktig på att förtränga.
Dessutom har Sabina Strand humor.
Stora delar av romanen har varit publicerad som blogg och däri ligger också dess svaghet.

"Saker min sambo och jag tyckte olika om" är originell men lider samtidigt av att det är samma litterära grepp från sidan ett till slutet.
Det gör läsningen något enformig mellan varven - och får mig att fundera på om Sabina Strand har någon mer roman inom sig.
Men, naturligtvis; läs "Saker min sambo...".
Du kommer att vilja läsa vidare - fast du egentligen vet hur det kommer att sluta... (080514)